RECENSION Den här boken har en ­huvudperson, stadsarkitekten Hedvig Husgafvel, som filtrerar världen genom plan- och bygglagen.

Det är en ovanlig roman, med en ovanlig huvudperson. Inte fyrkantig, som man kanske skulle kunna tro, men väl påläst om lagar och paragrafer – och väl medveten om hur tillämpningen av dessa påverkar invånarna i detta sydliga kustlandskap med fiskelägen, byar och den lilla stad som hon verkar i.

Alldeles uppenbart använder Madeleine Brandin sina egna erfarenheter som arkitekt och stadsbyggare när hon berättar sin historia.

Brandenborg liknar också Trelleborg där hon bor och är verksam. Men likheter finns säkert med andra svenska kommuner av samma storlek, som Ystad eller Simrishamn.

En idéroman är detta, med en huvudperson som är impregnerad av sina yrkeskunskaper, och vältaligt förklarar för läsarna hur dessa hjälper oss alla till ett bättre liv i slott och kojor.

Det gör både stilen och tonen originell, men inte torr.

Hedvig Husgafvel är en stadsarkitekt med passion och ett stort hjärta. Kanske är hon inte sinnebilden för en kommunanställd som har till uppgift att stävja folks vildaste byggdrömmar. Men likväl utför hon sitt värv med både ömsinthet och eftertanke. Det finns oftast ett utrymme att tolka lagen mänskligt. Det borde stämma till eftertanke. Boken kunde vara kurslitteratur och diskussionsunderlag på utbildningar för stadsplanerare av olika slag.

Till förtjänsterna hör också bokens initierade interiörer från Brandenborgs kommunala värld, med politiker och tjänstepersoner som är som folk är mest.

Reflektioner kring livets och tidens gång bjuds också – och lite romantik. Det är hon värd, Frk. Husgafvel, man vill att det ska gå henne väl.