29 jan 2023

Jag var i högmässa i Dalköpinge kyrka idag, 4:e söndagen efter Trettondagen. Jag vet inte vad som händer där. Jag frågade M en gång om hon aldrig tvivlat. Jo, sa hon, men jag gick tillbaka, jag har inget annat. Så kanske det är för mig också? Tomheten, om inte någon finns, är inte till att uthärda. När jag var yngre läste jag bara med selektivt i trosbekännelsen, bara de rader ”jag kunde stå för”. Sedan läste jag med högt för att vara en trygghet för andra runt omkring, konfirmander till exempel.

Jag går i Söderslätts små byakyrkor, det är berörande, jag ser dem sitta i bänkarna, bönderna, fruarna, konfirmanderna. Det känns helt enkelt väldigt bra. Jag sjunger gärna med i psalmerna. Vi bad för Ukraina, vi bad för vår värld som nu är överfallen av ondska. Laglösa attacker, skjutningar, bränder, det är som vi och samhället tappat greppet när det eskalerar. Kan jag egentligen få göra mina små projekt när världen brinner?

Sedan går jag hem och äter frukost, det är en underbar stund, det smakar gott, jag riktigt känner hur födan går ut i min kropp, jag blir starkare, piggare, både benen och ryggen, och även tankarna.

Så kom ljuset. Sol efter långa mörka veckor. Jag ser människorna på parkeringen, hur de känner sig lättade och gladare. Det är inte bara jag.