16 maj 2018 Tankar i valtider
En urgammal japansk broderiteknik bygger på att man lagar utslitna och nötta tyger med nya lager av tyglappar som sys fast med små stygn. Tekniken kallas Sashido. Vackra mönster som sys med nål och tråd i små förstygn gör lagningarna till dekorationer.
Man kan göra sashiko idag genom att laga trasiga kläder så att det blir ett ornament som lyfter plagget, i stället för att försöka göra lagningen så omärklig som möjligt.
När keramik och porslin går i kras betraktar vi föremålet som kasserat. När japansk kejserlig keramik gick i kras så lagade man med guld och silver och lack. Sprickan blev finare än det ursprungliga kärlet. Lagningen skulle inte göras osynlig, utan blev en speciellt skön och utstickande del av föremålet. Att använda föremål innebär att de nöts, att visa sprickor och reparationer påminner oss om händelser i vårt eget liv. Kintsugi, som lagningen av keramik kallas på japanska, visar att vi kan acceptera förändringar och ödet som aspekter av mänskligt liv och existensens villkor. Önskan är inte att dölja skadan utan att lysa upp den och visa hur det går att reparera.
Jag tänker på politik, på politiker och partiprogram. Växlingar, skiftande förhållanden och ändrade ståndpunkter, sådant som alla människor är mottagliga för, kan inte vara tydligare än i brotten, i det splittrade, när det går i kras. Att visa reparationen, att lyfta fram processen i lärandet, att acceptera att man ibland måste ändra sig kan ge respekt. Skönhet beskrivs ibland som något som är ofullständigt, ofullbordat och förgängligt. Som livet självt.
Politik ska ge ramar för våra liv. ”There is a crack in everything, it´s where the light gets in”, så diktade han, Leonard Cohen. Politiker är människor. De ska förstå människor. Då förstår människorna deras tillkortakommanden och deras reparationer. Det finns sprickor inom och mellan alla partier både lokalt, regionalt och på riksnivå. Sopa inte skärvorna under mattan utan laga sprickorna med guld.