13 juli 2015. Varit på begravning förmiddagen och på 15-årskalas på kvällen. Det är nästan mer än man klarar av, känslor i båda fallen.
”Kroppen har en själ. Eller har själen en kropp? Och när vi dör ligger kroppen kvar som kläder på badstranden?
Sådana frågor ställer Madeleine Brandin i sin nyutkomna bok Biologiska sviten (Arx förlag). Jag läser med fascination. Den handlar om hur vi lever i vår kropp särskilt som äldre. Just så. Det är när vår kropp börjar krångla som man blir påtagligt medveten om vad som ryms i den. Vår kropp som lever med dofter, med ljud, med trägolv som sjunger, med lust genom näsborrar, med hud som möter hud och når ända fram till en annan, sinnligheten finns där ännu, näktergalen sjunger, man kan lyfta från marken och sväva fritt.
Bokens illustrationer är symptomatiskt nog fåglar. Där finns också skräcken för demensen och det otillåtna som kan växa i organen. Madeleines poesi handlar om detta. Den talar om kroppen, själen och jaget och den söker kring de stora frågorna, de om meningen, de om döden. Sambandet mellan själ och kropp lyfter hon fram på ett överraskande och berörande sätt.
Hon gör det genom ett eget språk , det är underfundigt, det leker men blottar det stora allvaret. Några rader ur dikten Döden besegrad:
Kärlek starkare än döden
Kärlek starkare än döden
Att känna sig älskad , det är det, hela tiden det.
Sedan är det att gå ensam. Det ska gå.
Läs gärna! Åldrandet och vad det innebär beskrivs alltför sällan. Madeleine Brandin gör det på ett sätt som gör åtminstone mig glad och allvarsam på samma gång.” (Ur nättidningen Nyfiken Grå av Monika Olin Wikman, 27 maj 2015)