28 aug 2013
Lackerad mahogny reflekterar ljuset in i det låga rummet, flyglarna flankerar entrén som två klocktorn. Ni kan dem alla, orden vi använder. Torgbildning, fritt placerade fönster. Det är beskrivande ord.
I tävlingar bedöms tilltalande mötesplatser, stark identitet, stadsmässig, nostalgisk. Det är värderande ord. Eller har anläggningen lockat en geometri ur landskapet, andäktig rymd, klassiskt överljus.
Men hur ser verkligheten som orden beskriver ut? Jag har suttit många år som stadsarkitekt tillsammans med ritande kollegor, vi var överens om alla orden, men när projektet sen skulle ritas upp såg jag inte visionen. Småskaligt blev trångt, lätt blev platt, varierat blev enahanda och oinspirerat. När vi talar med politiker och beställare måste vi ha samma bilder i huvudet. Hur ser ett hållbart område med skånsk karaktär ut, hur gestaltas ett högt landmärke, hur känns det att gå in i en välkomnande entré och vad är egentligen rumslighet?
Först när vi ritar blir det verkligt. Att tala om det som redan är byggt går bra, men idéer måste först visualiseras. När vi ritar tvingas vi använda vår fantasi. Visualisering är inte en illustration, utan den visar en skärva av framtiden. Människans hjärna har svårt att skilja mellan fantasi och verklighet, därför blir framtiden verklig när vi ritar den. Vi skapar då något verkligt som vi inte annars kunnat diskutera. Visualisering är därför ett extremt kraftfullt medel. Orden blir inte verkliga utan visualisering.
Bilden får inte luras. Vi är mästare på att fylla våra ritade gaturum med trevligheter, rita sambandspilar och intagande taklanterniner. Men tänk på Ferdinand Bobergs ritningar, eller hushållningssällskapens mönsterritningar. Man ser vad man får. Även villakatalogers bilder är tydliga, fast vi inte alltid gillar husen de säljer!
Caspar David Friedrich har sagt ”Målaren ska inte endast måla vad han ser framför sig, utan även vad han ser inom sig. Ser han inget inom sig bör han även avstå från att måla vad han ser framför sig”. Ja, just så.