3 april 2018 Har just skickat iväg en krönika till TA och YA (planerad publicering 5 april), där jag bl a skriver:
Påsk innebär konstrunda, att träffa släkten och måla ägg, eller att dela mysteriet med Kristus död och uppståndelse, allt beroende på vem man är. Några decennier innan Kristus gick på jorden arbetade arkitekten och ingenjören Vitruvius under Roms kejsare Julius Ceasar och senare under Augustus. När Vitruvius fick pension skrev han ”Tio böcker om Arkitektur”
Han skriver om staden i termer av sundhet och försvar, om människans värld och hennes kroppsmått. Han skriver om byggnadsmaterial och deras egenskaper, om hur man finner vatten, dess kvantitet och distribution. Han beskriver grekernas byggnadskonst, tempel och kolonnordningar, som utvecklats vidare under romarriket.
Han ritar och berättar om mötesplatser för allmänt bruk, hamnar, torg och badanläggningar, teatrar och promenader. Hänsyn ska tas till hållbarhet, ändamålsenlighet och skönhet. Det kunde vara taget ut ett planprogram 2018.
Han lär ut om tegel och hur man bygger murar. Om stengolv i olika skikt, om välvda innertak, släckt kalk till stuck och puts. Om väggmålningar. Om tillverkning av olika färgpigment, cinnober och svart, som man gör av sot. En arkitekt måste ha kunskap om geografi, geologi och anatomi.
Varför nu detta tvåtusen år senare? Kanske just därför. Det kändes så upplyftande att läsa att människors liv och brukande av det byggda är sig likt genom århundradena. I en värld av ”fake” är något stabilt, som en husgrund och en kalkmålad vägg.