10 jan 2015. Vi har ständiga projekt i familjekretsen med att tömma olika hus och rensa bland saker. En del säger att det känns skönt, som en befrielse att bli av med gamla saker, att slänga. Jag blir mest ledsen. Alla fina arkitekturböcker, alla konstböcker, alla vackra artefakter som ingen vill ha. Det finns för mycket saker. Och ändå finns en trend att vi ska konsumera så att hjulen går runt. Det görs så många nya fina saker, ny design, den lockar, men vad gör jag med det gamla? Jag tycker om mina gamla saker. Jag tittar på mina målningar på väggarna.
Någon sa att vi kanske är den sista generationen som möblerar med bokhyllor. Jag letar och läser i mitt bibliotek, ett bibliotek som jag började bygga redan i tonåren. Folk vill inte ha böcker längre. Läsa, ja, men på plattan. Böcker blir alltmer färskvara därtill. Liksom musik. Vill jag ha kunskap i något ämne så söker jag på intenet, och där hittar jag också allt. Är allt vi gjort förflyktigat? Vad finns för mening med att skriva nya böcker? Jag känner mig vilsen.
Förskräckande saker har annars hänt igår och idag. Brutala mord på satiriska journalister i Paris. I danska Weekend-Avisen skriver filosofen och författaren Frederik Stjernfeldt om det som pågår:
”Hverken forsvarere eller modstandere af islam har brudt sig om at se i øjnene, at problemet er islamismen – den omfattende vækkelse, der har løbet gennem store dele af islam, begyndende med grundlæggelsen af Broderskabet i 1928, voksende i en uoverskuelig mængde af afskalninger og smågrupper, mere eller mindre rabiate, og som udgør en stærk kraft i international islam i dag, i vækst efter Det Arabiske Forår og med ny styrke efter IS-statens grundlæggelse.Det er en religiøs-politisk bevægelse, der går stik imod oplysning, demokrati, retsstat, lighed for loven – imod modernitet, ligestilling, trosfrihed, ytringsfrihed, gudløshed.”